Ett vanligt samtalstema är upplevelsen av att allt går så fort. ”Vart tar tiden vägen egentligen?” undrar vi liksom samfällt. Och så ser vi på varandra med stora förvånade ögon och suckar.
Samtidigt, tar jag fram min almanacka, ja, jag är nu en sådan som har en ” gammaldags almanacka”; en röd dagboksalmanacka och ser jag i den eller för den delen i de senaste tjugo årens röda dagboksalmanackor (jo, jag sparar dem) så kan jag notera en faslig aktivitet.
Och en väldig massa möten.
Jag har nu varit präst i Fryksände pastorat i 18 år och kyrkoherde i 10 år. I genomsnitt, kan jag notera då jag bläddrar i mina almanackor, har jag förrättat 35 begravningar varje år. Det blir 630 begravningar. Vidare nästan 400 dop och jag har under åren haft förmånen att vara konfirmandpräst till närmare 500 ungdomar. Hur många möten och samtal och interaktioner blir inte detta över tid? Så otroligt många meningsfulla möten fulla av liv!
I höst fyller jag sextio år.
Många av mina generationsfränder pratar sedan en tid om pensioneringen och hur mycket de längtar efter den. Jag har svårt att haka på – jag trivs så bra med det jag gör.
Att ”vara präst” innebär att få möta människor i såväl glädje som sorg. Och inte sällan uppstår det spontant samtal som spänner över högt och lågt, jordiskt som himmelskt.
Samtidigt har vi det gemensamma alla vi människor att livet här är ändligt. Det är ett faktum som blir allt mer tydligt och uppenbart ju äldre vi blir. Cornelis sjöng: ”Medborgare om ett hundra år så finns du inte mer!” En devis som är så uppenbart sann. Och än mer uppenbart sann blir den ju äldre vi blir – du och jag.
Många som får bli riktigt gamla beklagar ofta att de som stått dem nära inte längre finns kvar i livet. Även jag har haft oturen att mista flera nära vänner. Det har varit spruckna kroppspulsådror och ”sprängda” hjärtan. Häromdagen ringde en nära vän: ”Tillbaka-kaka” på cancern. Nu såg det riktigt illa ut.
Vissheten och hoppet om döden som en parallell dimension kan dock lindra, tänker jag, upplevelsen av att allt går så fort, flimrar förbi. Det finns en evighet också. Som fungerar på ett annat vis. Tiden bara är där. Kanske lite som livet för en hund? Jag lämnar sovrummet från morgontrött hund som sovit hela natten vid mina fötter. Han sover nu räv. Jag går ned. En timme senare kommer hunden rusande, upprörd: ”Men Husse var har du varit??” Och jag går in i samma lek – ”och du då, var har du varit??”
Och så kramar vi varandra hejdlöst. Och de kramarna har vi varje morgon och de fyller mig och min hund med en sådan glädje. Men, tänker jag på dem, kramarna, då jag sitter och ojar mig att tiden går så fort och du och jag rullar med våra ögon och ser ut som levande frågetecken? Nej, inte då. Är det inte snarare så att vi människor har svårt att förstå och greppa den otroliga rikedom vi lever våra liv mitt uti. Bara en soluppgång, eller nedgång, den första tussilagon, myrorna som vaknar, humlehonan som ska bygga sitt bo och där det i genomsnitt nu föds 500 humlor på en enda sommar, per bo. Och storkarna som flugit ända hit från Extremadura. Och isen som gett sig och efter vårflod och regn ger oss denna underbara sommar – att bara gå ut i – och vara i.
På det viset borde vi nog lite till mans försöka leva mer i nuet – likt en glad, ivrig hund.