Om Olle och om att sätta sanningen främst

Semestern är slut och jag är nöjd med den, många möten och stunder som gått rakt in i själen. Jag har haft förmånen att befinna mig på rätt ställe i vårt avlånga land dessa fyra veckor och jag är nu behagligt tankad på sol inför höstens utmaningar.

En nära vän, docent Olle Johansson på Karolinska Institutet, har den här sommaren inte tankat någon sol, utan slitit dag och natt med att avveckla en för allmänheten viktig forskningsbastion. Olle är efter 43 års tjänst som docent och lektor uppsagd. Det formella skälet är brist på forskningsanslag, men det är uppenbart för många som följer Olle att här finns även ett annat skäl, nämligen en besynnerlig oförmåga eller rent av brist på vilja att ta till vara på Olles kapacitet.

Olle och jag träffades år 2000 när jag arbetade som utredare och projektledare i Stockholms stad. Min uppgift då var att följa upp olika frågor relaterade till funktionsnedsättningar och det var när jag skulle arrangera ett seminarium om elöverkänslighet som våra vägar korsades. Vi blev ganska snart vänner och jag kom att följa Olles arbete på nära håll. Olles fokus och ambition med sin forskning var just de hälsomässiga och funktionsnedsättande effekterna av elektromagnetisk strålning. Genom sin forskning hade Olle kommit i kontakt med personer som erfor besvär av elektromagnetisk strålning. Han blev tidigt avrådd, som han själv citerar i artikeln Forskningens elfenbenstorn från 1997, att ”ge dig inte in i en inflammerad arbetsmiljödebatt”. Vidare att ett sådant engagemang från KI:s håll var ”mer att likna vid politik och inte forskning” (tidningen Arbetsmiljö nr 4 1997). Olle lät sig dock inte tystas eller avskräckas av vare sig råd eller förtäckta hot om uteblivna forskningsmedel. Han drevs och drivs fortfarande av ett annat ”ethos”, nämligen sanningens.

Vad är det som får vissa av oss att drivas av ett sådant inre kall att det leder till de konsekvenser som Olle upplever nu? Som Olle själv berättat växte han upp i ett hem baserat på kristna värderingar där framför allt tanken att alltid hjälpa andra stod i första rummet. Olles mormor Anna och hans morbror Arne, som båda bodde i Västergötland där Olle tillbringade mycket tid under sin uppväxt, var bärare av just dessa kristna ideal.

Olle har parallellt med sin vetenskapliga karriär och vetenskapligt tränade sinne en mycket stark gudstro. Jag har förstått att det är i tron som Olle hämtar sin yttersta motivation, men inte som en tillflykt utan mer som ett gensvar på Guds utflöde. Olle kan inte svika de han är satt att tjäna, nämligen sina medmänniskor. ”Ett statligt uppdrag kan aldrig missförstås”, säger han själv, ”jag är anställd av medborgarna, inte av några andra, det är för deras hälsa och välbefinnande jag arbetar, inte för andras profit eller politiska poäng” Olle har berättat för mig att han tidigt häpnade över den medicinska forskningens brist på respekt för den sjuka människan och dennes anhöriga. Det som istället oftast stod i fokus var karriär, girighet, jakt på privat ära, vetenskapliga utmärkelser och vinstintressen.

Från början, har Olle berättat, drogs han själv in i detta spel men allt oftare skorrade det hela falskt och besvärade honom alltmer. Värderingarna han vuxit upp med gjorde sig påminda och han hade allt svårare för att finna mening i bländverk. I en tidningsintervju kunde man läsa i ingressen att ”Olle Johanssons heder och ärlighet var hans största tillgång, men samtidigt hans största problem”. Denna ärlighet satte krokben för hans karriär, menades det.

Olle började sin forskningsbana under läkarutbildningen vid Karolinska Institutet. Under sin första termin kom han att fascineras av ämnet histologi (vävnadslära) och studiet av celler och celldelar med hjälp av mikroskopi, vilket ofta var kopplat till histokemi (vävnadernas kemiska processer). När han 1973 påbörjade sin forskarutbildning blev därför valet av inriktning enkelt: studiet av nervceller i hjärnan, ryggmärgen och perifera nervsystemet med hjälp av bland annat elektronmikroskop. Efter avklarad forskarutbildning kom Olle att välja människan som arbetsområde och kom där snart i kontakt med frågan om olika hälsoeffekter av våra moderna artificiella elektromagnetiska fält, såsom strålning från kraftledningar, databildskärmar, trådlösa telefoner och sedermera även läsplattor samt ”The Internet of Things (IoT)”, alltså den teknik som ska göra att vi utan avbrott är uppkopplade till våra vardagsprylar, t.ex. kyl och frys, värmeelement och babyalarm.

Olles grundinställning som statligt anställd är att syftet med en sådan anställning inte är att göra karriär eller tjäna stora pengar utan alltid arbeta för medborgarna, både i Sverige och i världen. Ett lång ifrån självklart ställningstagande. Här tänker jag inte minst på Macchiariniskandalen, Osherskandalen och den oerhörda pengarullningen runt det nya Karolinska Sjukhuset.

Olle, likt många av hans forskarkollegor som under många år varit engagerade i frågan om de hälsomässiga effekterna av elektromagnetisk strålning, har hela tiden tänkt att ”nu, ja nu vänder det, nu kommer de varningar vi lagt fram att tas på allvar. Man kommer att lyssna på våra varningar och förstå att samhället måste börja införa försiktighetsåtgärder”. De har varit övertygade om att de institutioner i vårt samhälle som har till uppgift att värna och skydda det sårbara livet kommer att höja sin röst och säga att ”nej, vi behöver ett moratorium,  en tid till eftertanke och analys kring vart vi är på väg med den nya tekniken” – en teknik som i studie efter studie visar att den på ett oförutsägbart och farligt sätt kan komma att skada, och redan skadar, inte bara oss människor utan allt levande på jorden.

Försiktighetsprincipen efterlevs dock inte och Strålsäkerhets-myndigheten, som kommit att äga frågan i Sverige, har inskrivet i sitt regleringsbrev att den inte lyder under någon försiktighetsprincip utan har att väga nytta mot fara. Myndigheten har ett vetenskapligt råd som tycks resonera att en studie som visar på ofarlighet upphäver den som visar på farlighet, alltså ett dagtingande med sanningen som lätt landar i helt andra överväganden än de Olle och många av hans forskarkolleger kommit fram till. Inte blir det bättre av att flera av de forskare som ingår i nämnda vetenskapliga råd – och för den delen i motsvarande vetenskapliga råd i andra länders Strålsäkerhetsmyndigheter inklusive WHO – har kopplingar till mobilindustrin. Andra intressen tycks ha tagit över.

Det är enorma krafter som vill expandera det trådlösa samhället. Vi lockas med i detta utan att ges kunskap om eller förstå vad som händer när vi bestrålar och genomstrålar allt levande, oss själva inkluderade, med mikrovågor dygnet runt, i nivåer som Olle och hans kolleger slagit larm om skadar, och riskerar skada, allt levande.

Alltmedan sommaren 2017 rullar på och nu gått in i sin slutfas fortsätter Olle således att packa och slänga samt arkivera det allra viktigaste i privata hem och källarförråd. ”Egentligen är slaget redan vunnet”, säger han och fortsätter: ”Det är bara en fråga om tid nu. Bevisen finns där och tekniken, som den är utformad nu, kommer inte att bli särskilt långlivad. Frågan är snarare hur mycket lidande och hur mycket skada den hinner åsamka innan samhället tvingas dra i bromsen.”

Varför är vi inte mer rädda om våra visselblåsare, de bland oss som viger sina liv åt att visa på och föra fram obekväma sanningar och fakta? Hur mycket nesligheter och mobbningsstrategier har Olle inte fått utstå i alla år – ett förnekande, förklenande och tillintetgörande av både honom som person och hans forskningsrön – när det enda han vill är att påtala de bevisade negativa hälsomässiga effekterna av elektromagnetisk strålning på allt levande? Vad säger det om vårt samhälle? Ett samhälle som inte vågar ta debatten, som kringskär och tystar ned istället för att säga ”bra, låt oss förutsättningslöst och transparent undersöka frågan”? Kan vi verkligen räkna med att det  framgent kommer att finnas människor som Olle, som står ut, håller ut och envist söker denna dialog, detta möte? Jag är inte säker på det.

Olle är i mångt unik i det att han är sprungen ur en tid och en anda där tron på samhällets institutioner var stark. Är den tron stark i vår tid? Fostrar vår tid människor som Olle? Jag är inte säker på det och det skrämmer mig.

Vad är det för samhälle vi lämnar över till våra barn och barnbarn? Jag tänker här på efterdyningarna av debaclet kring Transportstyrelsens IT-upphandling där vi ser att tjänstemannaansvar tycks nedmonterat på institution efter institution i vårt svenska samhälle. Dygden att göra ett gott arbete, omutligheten, att vara ”lite sträv men kompetent”, har bytts ut mot att ha de ”rätta kontakterna” och att ”löpa med”. Har samma fenomen drabbat forskningen? Att det är det de rätta kontakterna som räknas, att man är följsam och medgörlig, att man vet var rågången går mellan forskning och politik och att man därför aldrig involverar sig i en ”inflammerad arbetsmiljödebatt”?

Var finns de arenor och samtalsmiljöer idag där vi kan diskutera frågor som dessa utan att vi blir avbrutna av någon som vill kategorisera, måla in och hänvisa till uppfattningar som är drivna av det åsiktsmässigt korrekta? Vad är det som händer i vår tid? Varför är det viktigare att vara politiskt korrekt på arena efter arena istället för att eftersträva sanningen?

Det jag kommit att uppskatta så mycket hos Olle är hans mentala spänst och enorma kapacitet. Det är nog få forskare som fått så mycket publicerat som Olle, ja över 600 vetenskapliga artiklar och då ska vi komma i ihåg att det mesta publicerats i skuggan av minimala anslag och en, för att uttrycka det milt, ointresserad näromgivning. Trots detta har Olle den unika förmågan att vara nyfiken, han har en vilja närma sig en fråga förutsättningslöst och han uppvisar en kolossal ödmjukhet.

Jag vet emellertid att Olle har betalat ett högt pris för sitt ”ethos” genom många sömnlösa nätter, många stunder av tvivel, som tärt hårt på både hans kropp och själ. Han har modigt utstått denna utsatthet för vår skull, för dina och mina barns skull, för planetens skull.

Och Olle håller just nu på att packa, stuva om och slänga och jag anser att det som sker är skamligt, nedrigt, utan perspektiv.

Men, är det månne så att vi kan andas ut nu vad gäller de befarade riskerna med elektromagnetisk strålning bara för att alltfler forskare inom detta område fått allt svårare att utföra sitt arbete och varningsropen därför ebbar ut?

För mig räcker det att se videon som Olle och hans forskarnätverk publicerade i samband med det så kallade Seletunuppropet ( https://vimeo.com/18018440 ), för att förstå att så inte alls är fallet. Vi befinner oss bara i början av förmodligen den största miljökatastrofen någonsin. Forskning inom området har visat på minskad fertilitet, DNA-skador och beteendemässiga avvikelser hos människor som utsatts för strålningsnivåer som ligger långt under dagens uppmätta fält av den elektromagnetiska strålning vi numera dagligen vistas i. En arena för samtal kring dessa allvarliga rön finns inte. Det är locket på som gäller och Gud nåde de som bryter tystnaden.

Processer likt den vi ser kring Olle drabbar idag även de som ifrågasätter exempelvis läkemedels- och GMO-industrin, för att nu ta två andra exempel där risken att hamna i kylan är överhängande för de som brister i följsamhet.

Jag som pappa och vanlig medborgare längtar efter transparens och öppenhet i dessa frågor. Vad kan vi göra? För det första måste vi börja tala om dessa frågor med varandra. Det finns nästan inga sådana ”samtalsrum” idag, inga pågående förutsättningslösa samtal där sanningen och inget annat än sanningen är den gemensamma ledstjärnan.

Vi måste börja öppna oss för vår inre längtan efter sådana samtal och göra upp med vårt samhälles krav på följsamhet och vår rädsla för att uppfattas som obekväma. Vi har ett val – det är inte rädslan som ska styra oss utan kärleken, kärleken till sanningen och till livet. Det är där vår frihet finns. Vi är gruppvarelser och lika lätt som vi kan skrämmas till tystnad och tunnelseende kan vi väckas till vår egentliga potential, att älska sanningen och den rymd, glädje och frihet sanningen alltid bär med sig. Eller som Jesus sa: ”Endast sanningen gör er fria” (Johannesevangeliet 8:32).

Här finns alltså i förlängningen en uppgift att försöka skapa arenor för samtal och de samtalen måste ske överallt.  Och detta samtal börjar med att vi ser det som pågår framför våra ögon – och reagerar!

/ Johan Bonander

Poesi skriver jag

och den genren ligger mig kanske närmast om hjärtat. Den samling jag håller på med nu kommer jag publicera under 2018. Här är en av dikterna i den:

 

På tredje dagen uppstod Du och nu finns Du överallt,

i varenda sten, i vartenda träd, i vartenda skratt och

vid varje punkt av liv.

 

Du skänker närvaro, beskydd, kärlek.

En dörr öppen för alla.

Kommer vi att välja Dig?

 

Du har valt oss men kommer vi att välja Dig?