Johan Bonander

Alla krig som äger rum – då som nu – har offer och det första offret i varje krig är Sanningen. Alla krig är informationskrig. Och den informationen som ges ut till krigförande parter tjänar bara ett enda syfte – att demonisera den andra parten i den pågående konflikten. Bara genom detta kan krig pågå – att vi avhumaniserat den andre. Här är förstås Jesus tankar och undervisning en stor utmaning för oss. Han var också verksam i en tid av konflikter, tes och antites och starka uppfattningar om andra, folkslag stod mot folkslag, rike mot rike. Judarna var ju till exempel ockuperade av romarna.

Och vad säger Jesus – att vi ska älska våra fiender, att vi ska be för våra fiender. Inte för inte säger Jesus i Bergspredikan att
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.

Och Jesus fortsätter i samma bergspredikan med orden att
Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.

Men hur ska jag då som människa kunna sätta mig över instinkten att ge igen och istället välja att vilja dialog och möte.

Ja vi såg i veckan hur det gick med Nobelstiftelsen som tydligt först sa att det är emot stiftelsens principer att utesluta människor och att man tror på dialog och möten inte minst som nu i en så polariserad tid och därför bjöd in de som i fjol inte fick någon inbjudan av politiska skäl. Och man bjöd in inte för att legitimera utan för att söka dialog och möte. Att vi alla är människor. Om än på olika sidor i olika konflikter.

Men dagen efter fick Nobelstiftelsen göra avbön – och ändra sig. Och nu kräver vissa tongivande personer att hela Nobelstiftelsen bums ska avgå för att de dristade sig att uttrycka en tanke som ´härstammar från Jesus.

Men är det ett medlöperi Jesus pläderar. Att byta åsikt. Göra våld på sig, bli en annan?

Nej Jesus pratar om en inre hållning. Att överraska med kärlek. Att något händer med oss då. Att då förflyttar oss i det så kallade projektionsfältet plötsligt kan få syn på nya aspekter hos varandra, få en större förståelse, rent av börja gilla varandra. Det är fredens inre motor – att vi ser varandra. Jesus sa, var fredliga som duvor men listiga som ormar. Och vad händer då vi ser vår mänsklighet, vårt universella syster och broderskap, vill vi kriga då? Nej vi vill nu inte det.

När Mette Frederiksen och Volodymyr Zelensky nyligen mötte pressen i en cockpit på ett F16 plan på Skydstrups flottilj i Danmark yppade filmaren Lars von Trier kort att även ryssar är människor. Underförstått det är vad vapen gör. Dödar människor. Men det skulle han inte gjort, för det fick han löpa gatlopp. Alltmedan Lars von Trier ordkargt svarade att han bara pläderat en hållning som fram till nyligen varit helt in legio: Pacifismens grundhållning.

Men såväl Danmark som Sverige är nu en del i ett krig och då är det påbjudet att vi ska demonisera krigets motpart. Inte med mindre kan ju krig äga rum. Men vad skulle Jesus sagt och gjort? Skulle han så enkelt fallit i farstun för denna svart-vita demagogi. Jag är inte så säker på det.

Evangelietexten 13 söndagen efter trefaldighet är en av årets kortaste men kanske också mest innehållsmättade:

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Det är bara att göra detta då?

Nja, vi har ju våra instinkter som sagt. Och utöver dem blir vi lätt offer i det pågående informationskriget. Se på Nobelstiftelsen, Lars von Trier, och även en skribent som Stina Oscarson som söker nyanser i denna pågående konflikt – ja alla som bara yppar en hållning som inte är fördömande – hur de själva fördöms. Bara för att de inte per automatik vill slå på en krigstrumma – bara för att de söker ett vidare perspektiv.

Hur ska vi då i en tid av krig och där det dagligen proklameras att vi ska avsky och utesluta för att i förlängningen göda de krafter som vill bruka våld – hur ska vi i en tid som vår ändå kunna hävda Jesu ord: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

För att kunna nå den hållningen i oss behöver vi i idag i någon mening få hjälp. Av vår skapare.

Vi behöver väckas till liv i anden och i vårt inre uppleva att vi i grunden hör ihop. Att vi alla har ett och samma mål, samma ursprung men att livet placerat oss i olika roller och på olika platser.

Det perspektivet är svårt för att inte säga omöjligt att ta fram i oss på ren skär vilja, inte minst idag då det som sagt så tydligt proklameras att en enda åsikt, en enda hållning är det som gäller – så det behövs idag något mer, vi behöver hjälp av de som gått före, de som ber för oss, de som berett vägen till vår Skapare och som visar på och visade på under sin levnad här på jorden att det nu ändå går att välja annorlunda. Att det går att välja kärlek.

Följer vi Jesus och ger vår skjorta och inte bara vår mantel, vänder den andra kinden till, går två mil istället för en – och ser vår antagonist i ögonen och i denne ser något mer än ytan så inser vi att där finns också en människa, en bror och syster i Kristus – ja då händer något med oss. Det är den kristna kyrkans budskap – och egentliga syfte – denna inre transformation.

Inte för inte kallas söndag den 13 efter Trefaldighet för diakonins söndag, ett av kyrkans viktigaste uppdrag – tjänst för nästan.

Vi är kallade till detta, att söka se varandra, uppmana varandra, uppskatta varandra, förstå varandra – komma över de murar som står emellan oss och som Anders Frostenson skrev i sin psalm 289.

Och det är nu möjligt om vi söker den gemensamma nämnare Gud lagt i oss – den som finns i mig, i dig i alla och där vi ser varandra och vår inre skönhet – för vi har den – alla – en inre skönhet för vi är nu alla skapade till Guds avbild.

Ja tänka sig – vi är Guds avbild: svenskar, norrmän, belarusier, iranier, afghaner, ryssar, moderater, centerpartister, sverigedemokrater, socialdemokrater, amerikanare – ja vi är alla del av en och samma mänsklighet.

Denna universella tanke är förstås lättare att omfamna när jag tänker på någon jag har mycket gemensamt med och kanske uppfattar som en själsfrände men är en tanke som är så mycket svårare då det handlar om någon som står långt ifrån mig själv, har åsikter och sätt jag retar mig på. Ännu mycket svårare blir det om personen är uppväxt långt ifrån mig och är bärare av en annan kultur och religion, har en annan hudfärg. Och nästan omöjligt om vi är på olika sidor i en pågående väpnad konflikt.

Den stridbare biskopen i Sydamerika, Dom Hélder Câmara, det berättas om då han ville hälsa på alla i ett fängelse för grova brottslingar. När det var gjort frågade han direktören om han nu fått träffa alla interner. Fängelsedirektören skruvade på sig och svarade att nja, det var en fånge han inte fått träffa, en fånge som bedömdes vara mycket farlig, dömd för flera mord.

Det återberättas nu att Dom Hélder Câmara bad att få bli ensam med fången, hur han satte sig i fångens cell, såg fången rakt in i ögonen och sa:

– Det finns ingenting som Du har gjort som inte också jag hade kunnat ha gjort.

Vad menade Dom Hélder Câmara?

Jo att under vissa omständigheter så kan alla människor tappa fotfästet och göra handlingar man annars helt tar avstånd ifrån.

Krigets psykologi. I den processen där motparten utmålas som alltigenom ond och man slåss med livet som insats då kopplas reptilhjärnan in. Och vi gör saker – på ömse håll – vi annars inte skulle ha gjort.

Att se sig i sin nästa – att möta blicken – inse att det kunde ha varit jag, att rollerna kunde ha varit ombytta som den sydamerikanske biskopen gjorde. Där finns, tänker jag, empatins källa.

Någon som levde den andan, gav ut den andan, sträcker oss den andan som ett erbjudande var och är som bekant Jesus.

Den tidens mest utsatta och ensamma och sjuka umgicks han med, helade och undervisade. Där, i de mötena, byggde han det som blev urkyrkans församling. Han byggde inte grunden för den kristna kyrkan i templet, inte hos de lärda och förmögna utan hos och med de mest utsatta och ensamma. Där vilar den kristna kyrkans grund – i diakonin.

Vad har vi att lära av det?

Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.

Och Jesus fortsatte:

Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Vi behöver den här riktningen i våra liv. Inte med mindre kan vi bli fredens och medmänsklighetens apostlar, det uppdrag – det medmänsklighetens uppdrag Jesus kallar oss till med och i sin kyrka.

Jesus visar oss en grundhållning där Jesus å ena sidan är djupt förankrad i sitt budskap, sitt ärende – å andra sidan hyser förmågan att möta oss människor exakt där vi är i livet. Han gick utanför sin tids så kallade box

Grundbudskapet till oss är att våga vandra livet utan att positionera oss – utan att särskilja den ena gruppen mot den andra utan att söka det som förenar oss. Söka det universella syster- och broderskapet i var och en av oss. Gör vi det hamnar vi i ett Guds flöde där vi upptäcker det som förenar oss – då kan vi inte särskilja och döma ut.

Jag tänker att i tider av krig – som alltid förutsätter en svart-vit retorik – men även i tider av terrorhot och spänningar att det är viktigt att våga vandra denna väg av enhet Jesus visar oss. Denna anda där vi söker förståelse, enhet och att se varandra. Denna smala alternativa väg i en tid av vrede, fördömanden och självpåtagen övertygelse om den egna rättfärdigheten.

Jesus sa: Den som är utan synd kastar första stenen. Och han sa:

Den som tar till svärd kommer att förgås med svärd.

Jesus visar oss således en väg som börjar och slutar i nåd – och nåden förutsätter alltid att jag som individ är beredd att böja mitt huvud till Gud och be om förlåtelse, bereda marken kring mig, söka ta mitt ansvar för det som felar och brister i mitt egna liv. I vars och ens egna liv.

I torsdags var jag med om ett webinarium som Kristna freds anordnat – där möttes vi ett fyrtiotal människor från hela Sverige med det gemensamma att vi längtade efter fred.

Hur kan det vara så provocerande sa vi att höja en fredens röst i en tid då vårt samhälle säger ”Ja till Nato och öka på med vapenexporten”?

Och vi sa att hur och varför är ganska enkelt att förstå. Alla krig bygger på dikotomier, motsättningar, svartmålningar, förenklingar och i alla krig är sanningen det första offret – propagandan tar över – på ömse håll.

Någon på webinariet citerade Jesus då han sa att Den som är utan synd kastar första stenen och en annan fortsatte att citera Jesus att Den som tar till svärd kommer att förgås med svärd.

Jesus var och är urtypen för en pacifist.

Och vi var en del där som funderade ihop på om inte den pacifistiska hållningen är den kristnes yttersta kall i en tid då så starka krafter som idag pläderar krig? Kanske är det den kristnes ansvar att säga stopp – det räcker nu – stopp för Guds skull och så kräva vapenvila, samtal och diplomati?

Just utifrån det enkla orsakssammanhanget att den är eskaleringen som nu är för handen är livshotande – för oss och i förlängningen för allt och alla levande varelser och växter, idag och imorgon.

Kärnvapen är helt enkelt inte ett alternativ. Punkt. Så enkelt är det. Punkt. Men ju mer allt eskalerar ju närmare kommer vi den risken. Och de finns de som öppet pläderar för den ”möjligheten”.

Är det månne detta som är att vara jordens salt idag, att våga vara pacifist? Att gå i Jesu efterföljd och våga inta en hållning som inte är polariserande utan vill se mänskligheten som en – och att söka broders och systerskapet – i en tid då vi förväntas vara så polariserade att vi lättare ser kriget som en lösning än freden?

Jag tänker att det kan vara det.

Och vi har flera stycken på torsdagens webinarium som landade i just det.

Och den hållningen är – paradoxalt – i den tid som präglas av krigshets och förenklingar och demoniseringar – på ömse håll – en idag en för många provocerande hållning. De som intar den hållningen avfärdas, förringas, förklenas. På samma som Jesus och hans samtida lärjungar avfärdades.

Men det kanske är det lärjungaskapet, det kallet det nu handlar om – idag – att våga stå för det budskap Jesus kom till oss med?

Eller som Paulus sa: Men de som var dåraktiga för världen utvalde Gud.

Att våga vara dåraktig, naiv, tro på dialog, på respekt och en värld utan krig. Är det inte just den visionen Jesus kom till oss med?

Jag tänker att det nog kan vara så! Ja att det rentav är så. Och att vi är kallade att gå in i den kören – fredskören.

Att söka manifestera en fredens upprättande hållning i världen, sprida en känsla av endräkt och universellt broders- och systerskap.

Inte för inte hör man ibland den där tämligen uttjatade sloganen:  ”Tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar!”

Uppmaningen är i sig angelägen, samtidigt är jag inte säker på att budskapet går hem den dag då jag själv vore i en situation att livet kändes som en öken.

För så är det understundom, eller kan vara, att vi då och då kan hamna i en öken-period. För de allra flesta av oss går det tillståndet över ganska snart och vi vet också vad det berodde på, varför vi hamnade ”där” – i den där gropen. Men för alla är det inte så. De mörka tankarna kan komma att bli allt mer frekventa och ihållande och glädjen, en allt mer tillfällig gäst i det egna livet.

En vardag och en tillvaro utan glädje, utan att förmåga att njuta av det lilla, utan att kunna erfara livets små mysterier är, beskriver de som levt och de som lever där, som att leva i en inre öken. Det är ett kolossalt smärtsamt tillstånd som det är viktigt att stanna upp och fundera kring. Inte minst också grunna på vad man kan göra för att kunna ta sig vidare, mot en känsla av mening och sammanhang.

Ibland är inte det svaret helt givet. Kanske är det rent av så att denna ökentillvaro förutsätter att jag som människa på något vis ”kört fast”? Så är det inte alltid heller, själ och kropp hänger alltid ihop. Vissa kämpar med en bipolär sjukdom, som i hög grad är ärftlig, och de depressioner den bipoläre kämpar med är i regel inte på smått vis. Och är det någon som är denna tillvaros hjältar, så är nu de bland oss som kämpar med den formen av depressioner, som härdar ut och tar sig igenom. Den bipoläres depressioner kräver i regel, för att botas, tillgång till en kompetent psykiatrisk vård. Här fungerar i regel den psykiatriska vården väl. Jag har 15 års arbetslivserfarenhet från ”sluten psykosvård” och det var alltid så underbart att få vara med om då det vände, då den bipoläres inre öken gav vika. För den här gången. För vi sågs i regel igen och igen i de olika ökenlandskapen. Och jobbet som professionell var då att finnas med och förmedla den vård som faktiskt, i fall som dessa, fungerar väl.

Nu är ju långt ifrån alla ökenlandskap så grymma som för den bipoläre men vi kan hamna i en öken ändå. Hamna i en känsla av att ha kört fast.

När vi ”kört fast” är det viktigt att söka hjälp. Risken är annars stor att man likt bilen eller traktorn som fastnat i leran gräver sig allt djupare ned. Till slut vilar bilens eller traktorns underrede mot den blöta marken under.

Hjälp i lägen som dessa finns då att få hos en medmänniska. Därför är det viktigt att vi ser varann, tilltalar varann, bryr oss om varandra, frågar hur vi mår – och inte minst är beredda att höra svaren. Vi skulle överlag må bättre av att ställa oss de frågorna lite oftare och verkligen intressera oss för svaren. Vissa av oss har den där förmågan, att lyssna empatiskt. Vi vet vilka de är. Vi vet hur mycket de betyder, de kloka lyssnarna. De är våra hjältar i det tysta. De är de som kan hantera ett hjärtas hemligheter.

Professionell hjälp behövs dock ibland och den finns att tillgå på vårdcentralen och i psykiatrin, i regel i form av kuratorer och psykologer men förstås även dess läkare och sjuksköterskor. Kyrkans diakoner och präster är också relevanta samtalspartners. Inte minst i existentiella frågeställningar – frågor om livets mening. Och det är ju inte minst den typen av frågor som ofta väcks om nu livet känns som en öken.

Om ”ökentillvaron” tenderar att bli långvarig, rent av kronisk är det inte ovanligt att det så småningom, kommer självmordstankar. De om något är en varningssignal och är en varningssignal att nu är det hög tid att söka hjälp. Det är min erfarenhet att för de som fastnat i den formen av tankar, tankar som om de hinner bita sig fast, bit för bit kan börja ta sig som formen av funderingar kring olika möjliga sätt att ända det egna livet. Då är det verkligen på tiden att hitta en väg ut ur ökentillvaron. Då är det förtroliga samtalet livsviktigt och den erfarna själavårdaren har här ett enda huvudmål – att hjälpa adepten att finna ett hopp. Livets ökentillvaro går nämligen alltid hand i hand med en inre känsla av hopplöshet. Hittar man till väl fram till en upplevelse av hopp så är det min erfarenhet att ökentillvaron abrupt når sitt slut. Glädjen bröt igenom som solen genom svarta moln.

Ett individuellt hopp ser alltid olika ut och hoppet relaterar ofta till ett nytt sätt att se på den egna unika livssituationen. Att våga se på en möjlighet, ett vägval, en manöver och så erfara ett livslusten kom tillbaka. Bara hoppet om att så småningom få tillbaka livslusten är nu livsviktigt. Och tillräckligt för att livslusten till slut ska segra.  

Att söka stödja varandra i de här samtalen, de här mötena är otroligt viktigt.

Ibland när livet känns hopplöst att vi rentav tjänstgöra som ”ställföreträdande hopp” för varandra. Och allt det här förutsätter att jag vågar släppa på garden, söker det som förenar istället för det som skiljer, att jag sträcker och tar emot med mina händer, lär mig förlåta, gräver ned stridsyxan på allvar, vill ha med min nästa att göra.

Vi går nu ut i ledigheter, sommaren kommer stå i full blomning, stunder kommer finnas till samtal och möten. Tillfällen ges att gå på djupet med oss själv och med varann – att gemensamt söka ta tillvara de unika egenskaper och förmågor som givits oss i egenskaper av människor. Guds avbilder i Guds skapelse.

Tänk dig sa jag en gång till en ung man. Tänk dig att du som tänkande entitet ges möjlighet att signa ett kontrakt att födas här på jorden i all dess ofullkomlighet, du har ett begränsat livsspann, din kropp är sårbar, tillvaron är sårbar och du kan lätt komma att erfara såväl hunger, törst, rädsla som smärta. Och här har du att verka tillsammans med andra som signat ett liknande jorde-lotts-kontrakt. Vad tror allt går ut på då, egentligen? Vad är den högsta meningen med att göra en sådan gemensam erfarenhet?

Den unge mannen funderade en stund, till slut svarade han: Att älska.

Exakt sa jag – vi är här för att lära oss älska.

Och bara den tanken, den insikten, den inre kunskapen kan tjäna, tänker jag som en extra morot att hitta det som är mitt och ditt hopp – om nu livet, trots allt det gröna och vackra runt oss, upplevs som en öken. Det finns alltid, alltid, alltid en väg vidare!

I sommar kommer den äntligen, och efter lite jox med titeln kommer den heta:

Om jag ändå kunde ringa dig!

I sorgens skymningsland

Ges ut på Obundnas förlag (www.obundnas.se)

Idag lever vi i en tid där vi har ett krig i Europa som är fruktansvärt. Och det hotas med kärnvapen på ömse håll – hela vår livsexistens är hotad. De krigssimuleringar som gjorts där kärnvapen används slutar med ond bråd död för minst 500 miljoner människor. Det ena gav det andra.

Vad är angelägnast?

Är det att göda krigets demoniserande krafter och förenklade världsbilder och skicka in mer soldater, mer vapen, mer och fler hot om kärnvapen? Eller är det att vi unisont stämmer in i ett nej, nu får det vara nog – lägg ned, sluta kriga. Stopp.

Vi måste prata med varandra! Vi måste vi ta ordet fred i vår mun, fred som ett krav! Om inte annat för Jordens skull, fåglarnas, bakterierna och vattenmolekylernas skull. Alla ofödda barns skull.

Roger Waters, förgrundsgestalten i musikbandet Pink Floyd, fyller 80 år i år. Efter åren med Pink Floyd har Roger Waters haft en imponerande solokarriär som nu varat i nästan 40 år. Det är inte alla förunnat att vara så produktiv som Roger Waters och därtill ha förmågan att utvecklas och fördjupas.

Den sång som avrundar soloalbumet Radio Kaos från 1987 heter ”The tide is turning”.  En hoppfull sång som när ett löfte om en omsvängning, trots allt det kaos som beskrivits och besjungits på albumets föregående spår.

Vissa album, av bland annat Roger Waters, har jag lyssnat igenom så många gånger så om jag lade ihop alla lyssningstimmar så blev de en hel del. Bara albumet Radio Kaos, vad kan det bli? Femtio timmar? Hundra?

The tide is turning – tidvattnet vänder om man nu ska översätta strofen ordagrant – är en hoppfull sång skriven då kalla kriget var som mest frostigt. Nu lever vi återigen i en frostig tid och är i akut behov av hopp.

Vår nya ärkebiskop, Martin Modeus, har i ett inlägg i Dagens Nyheter (”Sverige är inte så sekulariserat som vi tror” 3/12 2022) formulerat en artikel med budskapet att kyrkan är vidöppen och utgör en viktig bastion för hopp – i en tid som på många vis präglas av hopplöshet.

En röd tråd i ärkebiskopens debattinlägg är att alla är välkomna, med sina frågor och livsfunderingar.

The tide is turning. Tidvattnet vänder. Ja jag tycker mig märka att intresset för livsfrågor och andliga frågor ökar på sina håll. Kyrkan som, inte minst genom media och olika filmatiseringar, senaste åren framställts som hopplöst ”bakom” återupptäcks idag av allt fler.

Att våga mötas i att Gud är på riktigt, är god och söker oss och att vi kan erfara det mötet i våra hjärtan, det kan vara enormt befriande. Inte minst om man levt sitt liv i misströstan och tvivel. Då blir kontrasten ibland stor. ”The tide is turning – upplevelsen” kan då bli en livsavgörande erfarenhet.

Men är det inte just denna inre metamorfos som behövs? Att vi kopplar upp oss och inser vår storhet och vårt beroende av varandra, vår Skapare och vår planet? Hur ska vi annars få hejd på allt hejdlöst dumt som annars riskerar förstöra hela livsfundamentet?

Vi lever i en tid där det allt oftare pratas om kärnvapen som en reell risk och ”möjlighet”. Sluta, vill jag skrika. Sluta, sansa er, ta er samman och koppla upp er. Gud vill inte ha krig. Mänskligheten vill inte ha krig. Djuren vill inte ha krig, inte heller växterna, allt vatten, all luft, alla ofödda barn. Sluta.

                                                         

Om våren landar tranorna här på ängarna efter att flugit från vintervistet i Extremadura, där de flesta av dem vinterhäckat och ätit sig mätta på kastanjer. När kärleken slår till vid ungefär två års ålder bildar tranorna par. Sen så håller de ihop hela livet, landar på samma äng i Sörmark och Utterbyn, hitkomna från exakt samma område i Extremadura.

Då en trana blir änka eller änkling lever den själv resten av livet. Går ensam allén. Vankar på ängen i Sörmark och Utterbyn och bland kastanjeträden i Extremadura, ensam allén.

Jag brukar lida med dessa änklingar och änkor tills jag härförleden fick till mig, ja nästan som tilltal att ”hej du, jag är inte ensam, min vän vandrar ju här precis bredvid mig, ser du ej arma människa?”

Och nej det gjorde jag inte, arma människa, men tranan den sade sig se och för denne var närvaron av den älskade lika klar som sinnebilden av ensamheten var för mig. Jag såg inte den döde alltmedan den ensamma tranan både såg och erfor och därtill levde de tätt samman – som om döden inte fanns. De hade korsat Vänern och Kattegatt, mellanlandat på Jylland och sen fortsatt till Normandie för att sedan flyga högt över Pyrenéerna och landat bland kastanjeträden där i Spanien – och så tillbaka. Hit till oss. Tillsammans, i hagel, vind, sol och skirande månsken. 

Döden, den var en chimär i tranornas värld fick jag mig tillviskat: ”Döden, den finns inte.”

Var det alltså så att det var jag som var fast i ett tänkande?  

Tranan som gett mig tilltalet om den osynliga men levande partnern nickade och sa att: ”Jo du, så är det, svårt att förstå?”

Och ja trana, svårt att förstå!

Kanske är det så att vi människor just har en smula svårt att förstå? Katten ser upp i rummet och följer något med blicken som för oss inte går att erfara. Hunden ibland likaså. Vad är det de ser? Den synske erfar vingslag från en gången tid alltmedan de flesta av oss på sin höjd kan erfara att ”något sitter i väggarna”.

Jesus Kristus var en människa som såg. Han visste hur kvinnan vid Sykars brunn levde sitt liv, han visste att Petrus skulle förneka honom tre gånger innan tuppen skulle morgongala och han visste att inte med mindre än att de dödade honom skulle han kunna rädda våra liv. ”Han dog för våra synders skull” låter det religiösa dogmat men det går minst lika bra att uttrycka saken så att Jesus genom sitt offer befriade oss. Var och en av oss är nu befriad att själv och på egen hand rikta sin håg mot den källa vi benämner Gud och där motta en alldeles särskild och unik ”frekvens”. De som erfar ett sådant möte blir nu lite som den där tranan som getts en annorlunda verklighetsbild. Mycket av det vi anser vara gränser, ja det som förefallit omöjligt, det blev nu möjligt. Genom ”källan Gud” strömmade en porlande livsenergi som förmådde vända suckar och pustar och negativa livsdramer till en glad och livsfylld dans. Men varför gör du inte fler det här valet? Ja det kan man nu fråga sig, Men den ende man egentligen kan fråga är en själv.

På halkbanan i Grums, där de som ska ta körkort och ska ta den så kallade ”risktvåan” samlas, där finns ett skåp. På det står: ”Här inne finns det allra mest sofistikerade säkerhetssystemet för alla bilar.” Den vetgirige öppnar nu skåpsluckan och möter sin egen spegelbild.

Så är det också i det andliga såväl som i det världsliga, allt det vi kallar livet. Ingen kan leva någon annans liv men alla kan leva sitt eget. Då är det viktigt att fråga sig vad jag gör med mitt pund, min stund på Jorden. Vad jag fyller mina dagar med.

Livet är ofta lite som uppkörda hjulspår på en äng. Vi kör på av gammal vana i de där spåren. På gott och ont. Ibland inte så lite ont då den som lider mest av en hämmad glädje och livslust alltid råkar vara jag själv.

Att ta tillvara min stund på jorden innebär att jag är beredd att möta mig själv då jag är som tråkigast och konfrontera mig själv med frågan att: ”Ska vi verkligen ha det såhär?” Lyder då svaret att nja, kanske inte, då är det dags att ta sig en funderare.

Sommarens ledighet är ett sådant tillfälle då frågor likt dessa kan ställas. Bilen behöver service, ett hus pyssel och omvårdnad och ibland måste vitala delar bytas ut både på bilen och på huset och på samma vis är det med våra tanke- och känslostrukturer. Somligt kan ha gjort sitt och måste helt enkelt bytas ut. Och precis som på bilen och huset kan det gamla ibland vara såväl fastrostat som ruttet och dammet det yr och jobbigt är det men sen, då servicen är gjord: ”Se så bra, nu rullar den ytterligare några år och huset det står redo att ta emot mången sträng vinter.”

Men det kostar på att förändra sig, byta håg, perspektiv, att gå in glädjen.

Varför kostar det på?

Jo att lämna det gamla, det tillvanda, det trygga innebär att jag måste rita om min livshistoria.

”Jag är inget offer!” är bland de första insikterna jag sannolikt behöver ta in. En sådan livshållning flyttar fokus från ”man” till ”jag” och bara det att börja prata om sig själv i första person – ”jag” istället för ”man” – styr oerhört mycket av en människas inre verklighetsuppfattning. Både den om mig själv och den om andra.

Jag minns en dialog med en man som varit bilmekaniker men läst på lärarhögskolan och så blivit lärare på fordonsgymnasiet. Hur ofta fick han inte höra från sin gamla kollega, med en inte så lite sträng av missunnsamhet i rösten, att minsann tänk så bra han hade det nu som hade fått ”sommarlov”. Mannen brukade då svara sin gamle kollegan att det kunde han ju också få, ”sommarlov”, bara han tog sig i kragen och gick och läste några år på lärarhögskolan.

Men si det gjorde aldrig kollegan. Det var väl enklare att vara missunnsam och gnälla, vara kvar i ett tillstånd präglat av avundsjuka. Vill jag på ålderns höst se tillbaka på mitt liv och konstatera att jag tillhört de missunnsamma eller vill jag känna att jag verkligen levt mitt liv och tagit tillvara på mitt pund?

Det är en sommarfråga att fundera på. Och det är aldrig försent att byta spår. Ett välkänt helvete är inte bättre än ett okänt paradis!

/ Johan Bonander

Våren är här, anno 2021. Jag lyssnar just nu inte på så mycket nyheter men desto mer på fågelsång.