Det var min vän Joel som tyckte vi skulle välja vårdlinjen då vi skulle söka gymnasielinje. Vårdlinjen sa jag, varför då? Det går så mycket tjejer där, svarade Joel. Och det gjorde det, på norra Älvsborgs vårdskola i Vänersborg 1980.
Vårdlinjen som vi började på Joel och ingick i ett projekt där man fick dubbelkompetens, vi blev utexaminerade såväl som undersköterskor som mentalskötare.
Jag minns att jag sommaren innan jag skulle börja på Vårdskolan fick ett städvikariat på lasarettet i Vänersborg. Varje morgon stod Agnes i sköljen, en fryntlig värmländska som tvättade kissflaskor och bäcken. Hos Agnes satt inget fast. Jag kom att särskilt ömma för en man från Dalsland som nyligen åkt på en stroke. Han låg på sal fem och han pratade jag lite extra med. En dag var det extra fint sommarväder och mannen satt i en rullstol ute i korridoren. Du kanske vill ut på balkongen frågade jag – och ja, det ville han. Väl där såg jag att solen sken så starkt på mannens kala hjässa och jag gick ut i vitförrådet och sökte något som kunde skydda hans huvud. Till slut grabbade tag i ett par kalsonger. ”Är det okey att jag sätter de här på huvudet” frågade jag, ”de sitter kvar”. Dalsläninngen nickade glatt, nöjd att få sitta i solen. Efter att jag svabbat och tvättat ytterligare några rum och toaletter kom jag att överhöra en diskussion i korridoren. Personalen funderade nu på vem i hela fridens som hade satt ett par kalsonger på huvudet på 5:2. Jo, det var jag sa jag. Han ville så ut i solen. Åh, det var du sa de leendes och allt var liksom förlåtet.
Så började skolan och vi fick öva på att tvätta dockor och trä på kläder och hur att förfara med bäcken, urinflaskor och uridomer. Jag tyckte jag hade lärt mig så mycket då jag städade på lasarettet och visste redan hyfsat hur en sjukhusavdelning fungerade.
En dag sa en man till mig, då jag kom med min städvagn, att han snart skulle dö. ”Läkaren har sagt att jag snart ska dö!” Veckan efter kom jag kom in i ett enkelrum och där låg han nu, stilla. Allt var verkligen jättestilla. Jag smög ut och frågade en av vårdpersonalen i korridoren, jo mannen därinne, är han död? Åh, förlåt, svarade undersköterskan, det har vi glömt att berätta för dig. Den hösten fyllde jag sexton år.
Sommaren därpå fick jag jobb som mentalskötare på Restads stora mentalsjukhus. Vi som gick på vårdlinjen fick dispens från kravet att vara 18 år fyllda. Restad och Kjellshagens mentalsjukhus, eller östra respektive norra klinikerna de kom att kallas, upptagningsområde för större delen av Älvsborg, Dalsland och Skaraborg. Första arbetsdagen hade jag ett eftermiddagspass och det skulle bli eftermiddagsfika, en vetebulle, apelsinjuice och en kopp kaffe. Jag tog en vetebulle och ett glas juice och satte mig ned hos ett par patienter, de sken upp och vi pratade. Kollegerna stod inne i köket och blängde på mig och strax efter fikat fick jag en reprimand. ”Här fikar vi inte med patienterna!”. Mötet med den psykiatriska vården kom att bli en chock för mig. Varför detta behov av distans, att beskriva patienterna så förklenande, varför denna okänsliga löpande bandprincip? Samtidigt väcktes ett genuint intresse att arbeta i psykiatrin och direkt efter examen kom Joel och jag att flytta till Stockholm. Där kom jag i kontakt med läkaren Filipe Costa och fick möjlighet att vara delaktig i uppbyggandet av hans socialpsykiatriska projekt, inspirerat av psykiatrin i Trieste.
Det kom att bli 15 år i psykiatrin för mig innan jag så småningom – genom en period inom socialtjänsten där jag även där arbetade med frågor kopplade till psykiska funktionsnedsättningar – kom att bli präst. I efterhand är jag så tacksam för åren inom psykiatrin. Jag har lärt mig så mycket. Inte minst om reell utsatthet men även om ärlighet och om att vara sann. Människor som kämpar med en psykosproblematik har i regel de allra mest finstämda känselspröt för sant och osant. Av dem har jag lärt mig sannolikt det mest väsentliga i att vara människa. Att vara sann och att eftersträva sannhet. Där – i det sanna finns en bro i var och en av oss in i det andliga, in i den famn Jesus öppnar mot oss. Kom, säger han, kom jag finns här. Endast sanningen gör dig fri.