Trana vandra ej allén

                                                         

Om våren landar tranorna här på ängarna efter att flugit från vintervistet i Extremadura, där de flesta av dem vinterhäckat och ätit sig mätta på kastanjer. När kärleken slår till vid ungefär två års ålder bildar tranorna par. Sen så håller de ihop hela livet, landar på samma äng i Sörmark och Utterbyn, hitkomna från exakt samma område i Extremadura.

Då en trana blir änka eller änkling lever den själv resten av livet. Går ensam allén. Vankar på ängen i Sörmark och Utterbyn och bland kastanjeträden i Extremadura, ensam allén.

Jag brukar lida med dessa änklingar och änkor tills jag härförleden fick till mig, ja nästan som tilltal att ”hej du, jag är inte ensam, min vän vandrar ju här precis bredvid mig, ser du ej arma människa?”

Och nej det gjorde jag inte, arma människa, men tranan den sade sig se och för denne var närvaron av den älskade lika klar som sinnebilden av ensamheten var för mig. Jag såg inte den döde alltmedan den ensamma tranan både såg och erfor och därtill levde de tätt samman – som om döden inte fanns. De hade korsat Vänern och Kattegatt, mellanlandat på Jylland och sen fortsatt till Normandie för att sedan flyga högt över Pyrenéerna och landat bland kastanjeträden där i Spanien – och så tillbaka. Hit till oss. Tillsammans, i hagel, vind, sol och skirande månsken. 

Döden, den var en chimär i tranornas värld fick jag mig tillviskat: ”Döden, den finns inte.”

Var det alltså så att det var jag som var fast i ett tänkande?  

Tranan som gett mig tilltalet om den osynliga men levande partnern nickade och sa att: ”Jo du, så är det, svårt att förstå?”

Och ja trana, svårt att förstå!

Kanske är det så att vi människor just har en smula svårt att förstå? Katten ser upp i rummet och följer något med blicken som för oss inte går att erfara. Hunden ibland likaså. Vad är det de ser? Den synske erfar vingslag från en gången tid alltmedan de flesta av oss på sin höjd kan erfara att ”något sitter i väggarna”.

Jesus Kristus var en människa som såg. Han visste hur kvinnan vid Sykars brunn levde sitt liv, han visste att Petrus skulle förneka honom tre gånger innan tuppen skulle morgongala och han visste att inte med mindre än att de dödade honom skulle han kunna rädda våra liv. ”Han dog för våra synders skull” låter det religiösa dogmat men det går minst lika bra att uttrycka saken så att Jesus genom sitt offer befriade oss. Var och en av oss är nu befriad att själv och på egen hand rikta sin håg mot den källa vi benämner Gud och där motta en alldeles särskild och unik ”frekvens”. De som erfar ett sådant möte blir nu lite som den där tranan som getts en annorlunda verklighetsbild. Mycket av det vi anser vara gränser, ja det som förefallit omöjligt, det blev nu möjligt. Genom ”källan Gud” strömmade en porlande livsenergi som förmådde vända suckar och pustar och negativa livsdramer till en glad och livsfylld dans. Men varför gör du inte fler det här valet? Ja det kan man nu fråga sig, Men den ende man egentligen kan fråga är en själv.

På halkbanan i Grums, där de som ska ta körkort och ska ta den så kallade ”risktvåan” samlas, där finns ett skåp. På det står: ”Här inne finns det allra mest sofistikerade säkerhetssystemet för alla bilar.” Den vetgirige öppnar nu skåpsluckan och möter sin egen spegelbild.

Så är det också i det andliga såväl som i det världsliga, allt det vi kallar livet. Ingen kan leva någon annans liv men alla kan leva sitt eget. Då är det viktigt att fråga sig vad jag gör med mitt pund, min stund på Jorden. Vad jag fyller mina dagar med.

Livet är ofta lite som uppkörda hjulspår på en äng. Vi kör på av gammal vana i de där spåren. På gott och ont. Ibland inte så lite ont då den som lider mest av en hämmad glädje och livslust alltid råkar vara jag själv.

Att ta tillvara min stund på jorden innebär att jag är beredd att möta mig själv då jag är som tråkigast och konfrontera mig själv med frågan att: ”Ska vi verkligen ha det såhär?” Lyder då svaret att nja, kanske inte, då är det dags att ta sig en funderare.

Sommarens ledighet är ett sådant tillfälle då frågor likt dessa kan ställas. Bilen behöver service, ett hus pyssel och omvårdnad och ibland måste vitala delar bytas ut både på bilen och på huset och på samma vis är det med våra tanke- och känslostrukturer. Somligt kan ha gjort sitt och måste helt enkelt bytas ut. Och precis som på bilen och huset kan det gamla ibland vara såväl fastrostat som ruttet och dammet det yr och jobbigt är det men sen, då servicen är gjord: ”Se så bra, nu rullar den ytterligare några år och huset det står redo att ta emot mången sträng vinter.”

Men det kostar på att förändra sig, byta håg, perspektiv, att gå in glädjen.

Varför kostar det på?

Jo att lämna det gamla, det tillvanda, det trygga innebär att jag måste rita om min livshistoria.

”Jag är inget offer!” är bland de första insikterna jag sannolikt behöver ta in. En sådan livshållning flyttar fokus från ”man” till ”jag” och bara det att börja prata om sig själv i första person – ”jag” istället för ”man” – styr oerhört mycket av en människas inre verklighetsuppfattning. Både den om mig själv och den om andra.

Jag minns en dialog med en man som varit bilmekaniker men läst på lärarhögskolan och så blivit lärare på fordonsgymnasiet. Hur ofta fick han inte höra från sin gamla kollega, med en inte så lite sträng av missunnsamhet i rösten, att minsann tänk så bra han hade det nu som hade fått ”sommarlov”. Mannen brukade då svara sin gamle kollegan att det kunde han ju också få, ”sommarlov”, bara han tog sig i kragen och gick och läste några år på lärarhögskolan.

Men si det gjorde aldrig kollegan. Det var väl enklare att vara missunnsam och gnälla, vara kvar i ett tillstånd präglat av avundsjuka. Vill jag på ålderns höst se tillbaka på mitt liv och konstatera att jag tillhört de missunnsamma eller vill jag känna att jag verkligen levt mitt liv och tagit tillvara på mitt pund?

Det är en sommarfråga att fundera på. Och det är aldrig försent att byta spår. Ett välkänt helvete är inte bättre än ett okänt paradis!

/ Johan Bonander

Våren

Våren är här, anno 2021. Jag lyssnar just nu inte på så mycket nyheter men desto mer på fågelsång.