Författare: Johan Bonander

Ett vanligt samtalstema är upplevelsen av att allt går så fort. ”Vart tar tiden vägen egentligen?” undrar vi liksom samfällt. Och så ser vi på varandra med stora förvånade ögon och suckar.

Samtidigt, tar jag fram min almanacka, ja, jag är nu en sådan som har en ” gammaldags almanacka”; en röd dagboksalmanacka och ser jag i den eller för den delen i de senaste tjugo årens röda dagboksalmanackor (jo, jag sparar dem) så kan jag notera en faslig aktivitet.

Och en väldig massa möten.

Jag har nu varit präst i Fryksände pastorat i 18 år och kyrkoherde i 10 år. I genomsnitt, kan jag notera då jag bläddrar i mina almanackor, har jag förrättat 35 begravningar varje år. Det blir 630 begravningar. Vidare nästan 400 dop och jag har under åren haft förmånen att vara konfirmandpräst till närmare 500 ungdomar. Hur många möten och samtal och interaktioner blir inte detta över tid? Så otroligt många meningsfulla möten fulla av liv!

I höst fyller jag sextio år.

Många av mina generationsfränder pratar sedan en tid om pensioneringen och hur mycket de längtar efter den. Jag har svårt att haka på – jag trivs så bra med det jag gör.

Att ”vara präst” innebär att få möta människor i såväl glädje som sorg. Och inte sällan uppstår det spontant samtal som spänner över högt och lågt, jordiskt som himmelskt.

Samtidigt har vi det gemensamma alla vi människor att livet här är ändligt. Det är ett faktum som blir allt mer tydligt och uppenbart ju äldre vi blir. Cornelis sjöng: ”Medborgare om ett hundra år så finns du inte mer!” En devis som är så uppenbart sann. Och än mer uppenbart sann blir den ju äldre vi blir – du och jag.

Många som får bli riktigt gamla beklagar ofta att de som stått dem nära inte längre finns kvar i livet. Även jag har haft oturen att mista flera nära vänner. Det har varit spruckna kroppspulsådror och ”sprängda” hjärtan. Häromdagen ringde en nära vän: ”Tillbaka-kaka” på cancern. Nu såg det riktigt illa ut.

Vissheten och hoppet om döden som en parallell dimension kan dock lindra, tänker jag, upplevelsen av att allt går så fort, flimrar förbi. Det finns en evighet också. Som fungerar på ett annat vis. Tiden bara är där. Kanske lite som livet för en hund? Jag lämnar sovrummet från morgontrött hund som sovit hela natten vid mina fötter. Han sover nu räv. Jag går ned. En timme senare kommer hunden rusande, upprörd: ”Men Husse var har du varit??” Och jag går in i samma lek – ”och du då, var har du varit??”

Och så kramar vi varandra hejdlöst. Och de kramarna har vi varje morgon och de fyller mig och min hund med en sådan glädje. Men, tänker jag på dem, kramarna, då jag sitter och ojar mig att tiden går så fort och du och jag rullar med våra ögon och ser ut som levande frågetecken? Nej, inte då.  Är det inte snarare så att vi människor har svårt att förstå och greppa den otroliga rikedom vi lever våra liv mitt uti. Bara en soluppgång, eller nedgång, den första tussilagon, myrorna som vaknar, humlehonan som ska bygga sitt bo och där det i genomsnitt nu föds 500 humlor på en enda sommar, per bo. Och storkarna som flugit ända hit från Extremadura. Och isen som gett sig och efter vårflod och regn ger oss denna underbara sommar – att bara gå ut i – och vara i.

På det viset borde vi nog lite till mans försöka leva mer i nuet – likt en glad, ivrig hund.

Det var min vän Joel som tyckte vi skulle välja vårdlinjen då vi skulle söka gymnasielinje. Vårdlinjen sa jag, varför då? Det går så mycket tjejer där, svarade Joel. Och det gjorde det, på norra Älvsborgs vårdskola i Vänersborg 1980.

Vårdlinjen som vi började på Joel och ingick i ett projekt där man fick dubbelkompetens, vi blev utexaminerade såväl som undersköterskor som mentalskötare.

Jag minns att jag sommaren innan jag skulle börja på Vårdskolan fick ett städvikariat på lasarettet i Vänersborg. Varje morgon stod Agnes i sköljen, en fryntlig värmländska som tvättade kissflaskor och bäcken. Hos Agnes satt inget fast. Jag kom att särskilt ömma för en man från Dalsland som nyligen åkt på en stroke. Han låg på sal fem och han pratade jag lite extra med. En dag var det extra fint sommarväder och mannen satt i en rullstol ute i korridoren. Du kanske vill ut på balkongen frågade jag – och ja, det ville han. Väl där såg jag att solen sken så starkt på mannens kala hjässa och jag gick ut i vitförrådet och sökte något som kunde skydda hans huvud. Till slut grabbade tag i ett par kalsonger. ”Är det okey att jag sätter de här på huvudet” frågade jag, ”de sitter kvar”. Dalsläninngen nickade glatt, nöjd att få sitta i solen. Efter att jag svabbat och tvättat ytterligare några rum och toaletter kom jag att överhöra en diskussion i korridoren. Personalen funderade nu på vem i hela fridens som hade satt ett par kalsonger på huvudet på 5:2. Jo, det var jag sa jag. Han ville så ut i solen. Åh, det var du sa de leendes och allt var liksom förlåtet.

Så började skolan och vi fick öva på att tvätta dockor och trä på kläder och hur att förfara med bäcken, urinflaskor och uridomer. Jag tyckte jag hade lärt mig så mycket då jag städade på lasarettet och visste redan hyfsat hur en sjukhusavdelning fungerade.

En dag sa en man till mig, då jag kom med min städvagn, att han snart skulle dö. ”Läkaren har sagt att jag snart ska dö!” Veckan efter kom jag kom in i ett enkelrum och där låg han nu, stilla. Allt var verkligen jättestilla. Jag smög ut och frågade en av vårdpersonalen i korridoren, jo mannen därinne, är han död? Åh, förlåt, svarade undersköterskan, det har vi glömt att berätta för dig. Den hösten fyllde jag sexton år.

Sommaren därpå fick jag jobb som mentalskötare på Restads stora mentalsjukhus. Vi som gick på vårdlinjen fick dispens från kravet att vara 18 år fyllda. Restad och Kjellshagens mentalsjukhus, eller östra respektive norra klinikerna de kom att kallas, upptagningsområde för större delen av Älvsborg, Dalsland och Skaraborg. Första arbetsdagen hade jag ett eftermiddagspass och det skulle bli eftermiddagsfika, en vetebulle, apelsinjuice och en kopp kaffe. Jag tog en vetebulle och ett glas juice och satte mig ned hos ett par patienter, de sken upp och vi pratade. Kollegerna stod inne i köket och blängde på mig och strax efter fikat fick jag en reprimand. ”Här fikar vi inte med patienterna!”. Mötet med den psykiatriska vården kom att bli en chock för mig. Varför detta behov av distans, att beskriva patienterna så förklenande, varför denna okänsliga löpande bandprincip? Samtidigt väcktes ett genuint intresse att arbeta i psykiatrin och direkt efter examen kom Joel och jag att flytta till Stockholm. Där kom jag i kontakt med läkaren Filipe Costa och fick möjlighet att vara delaktig i uppbyggandet av hans socialpsykiatriska projekt, inspirerat av psykiatrin i Trieste.

Det kom att bli 15 år i psykiatrin för mig innan jag så småningom – genom en period inom socialtjänsten där jag även där arbetade med frågor kopplade till psykiska funktionsnedsättningar – kom att bli präst. I efterhand är jag så tacksam för åren inom psykiatrin. Jag har lärt mig så mycket. Inte minst om reell utsatthet men även om ärlighet och om att vara sann. Människor som kämpar med en psykosproblematik har i regel de allra mest finstämda känselspröt för sant och osant. Av dem har jag lärt mig sannolikt det mest väsentliga i att vara människa. Att vara sann och att eftersträva sannhet. Där – i det sanna finns en bro i var och en av oss in i det andliga, in i den famn Jesus öppnar mot oss. Kom, säger han, kom jag finns här. Endast sanningen gör dig fri.

                                                         

Om våren landar tranorna här på ängarna efter att flugit från vintervistet i Extremadura, där de flesta av dem vinterhäckat och ätit sig mätta på kastanjer. När kärleken slår till vid ungefär två års ålder bildar tranorna par. Sen så håller de ihop hela livet, landar på samma äng i Sörmark och Utterbyn, hitkomna från exakt samma område i Extremadura.

Då en trana blir änka eller änkling lever den själv resten av livet. Går ensam allén. Vankar på ängen i Sörmark och Utterbyn och bland kastanjeträden i Extremadura, ensam allén.

Jag brukar lida med dessa änklingar och änkor tills jag härförleden fick till mig, ja nästan som tilltal att ”hej du, jag är inte ensam, min vän vandrar ju här precis bredvid mig, ser du ej arma människa?”

Och nej det gjorde jag inte, arma människa, men tranan den sade sig se och för denne var närvaron av den älskade lika klar som sinnebilden av ensamheten var för mig. Jag såg inte den döde alltmedan den ensamma tranan både såg och erfor och därtill levde de tätt samman – som om döden inte fanns. De hade korsat Vänern och Kattegatt, mellanlandat på Jylland och sen fortsatt till Normandie för att sedan flyga högt över Pyrenéerna och landat bland kastanjeträden där i Spanien – och så tillbaka. Hit till oss. Tillsammans, i hagel, vind, sol och skirande månsken. 

Döden, den var en chimär i tranornas värld fick jag mig tillviskat: ”Döden, den finns inte.”

Var det alltså så att det var jag som var fast i ett tänkande?  

Tranan som gett mig tilltalet om den osynliga men levande partnern nickade och sa att: ”Jo du, så är det, svårt att förstå?”

Och ja trana, svårt att förstå!

Kanske är det så att vi människor just har en smula svårt att förstå? Katten ser upp i rummet och följer något med blicken som för oss inte går att erfara. Hunden ibland likaså. Vad är det de ser? Den synske erfar vingslag från en gången tid alltmedan de flesta av oss på sin höjd kan erfara att ”något sitter i väggarna”.

Jesus Kristus var en människa som såg. Han visste hur kvinnan vid Sykars brunn levde sitt liv, han visste att Petrus skulle förneka honom tre gånger innan tuppen skulle morgongala och han visste att inte med mindre än att de dödade honom skulle han kunna rädda våra liv. ”Han dog för våra synders skull” låter det religiösa dogmat men det går minst lika bra att uttrycka saken så att Jesus genom sitt offer befriade oss. Var och en av oss är nu befriad att själv och på egen hand rikta sin håg mot den källa vi benämner Gud och där motta en alldeles särskild och unik ”frekvens”. De som erfar ett sådant möte blir nu lite som den där tranan som getts en annorlunda verklighetsbild. Mycket av det vi anser vara gränser, ja det som förefallit omöjligt, det blev nu möjligt. Genom ”källan Gud” strömmade en porlande livsenergi som förmådde vända suckar och pustar och negativa livsdramer till en glad och livsfylld dans. Men varför gör du inte fler det här valet? Ja det kan man nu fråga sig, Men den ende man egentligen kan fråga är en själv.

På halkbanan i Grums, där de som ska ta körkort och ska ta den så kallade ”risktvåan” samlas, där finns ett skåp. På det står: ”Här inne finns det allra mest sofistikerade säkerhetssystemet för alla bilar.” Den vetgirige öppnar nu skåpsluckan och möter sin egen spegelbild.

Så är det också i det andliga såväl som i det världsliga, allt det vi kallar livet. Ingen kan leva någon annans liv men alla kan leva sitt eget. Då är det viktigt att fråga sig vad jag gör med mitt pund, min stund på Jorden. Vad jag fyller mina dagar med.

Livet är ofta lite som uppkörda hjulspår på en äng. Vi kör på av gammal vana i de där spåren. På gott och ont. Ibland inte så lite ont då den som lider mest av en hämmad glädje och livslust alltid råkar vara jag själv.

Att ta tillvara min stund på jorden innebär att jag är beredd att möta mig själv då jag är som tråkigast och konfrontera mig själv med frågan att: ”Ska vi verkligen ha det såhär?” Lyder då svaret att nja, kanske inte, då är det dags att ta sig en funderare.

Sommarens ledighet är ett sådant tillfälle då frågor likt dessa kan ställas. Bilen behöver service, ett hus pyssel och omvårdnad och ibland måste vitala delar bytas ut både på bilen och på huset och på samma vis är det med våra tanke- och känslostrukturer. Somligt kan ha gjort sitt och måste helt enkelt bytas ut. Och precis som på bilen och huset kan det gamla ibland vara såväl fastrostat som ruttet och dammet det yr och jobbigt är det men sen, då servicen är gjord: ”Se så bra, nu rullar den ytterligare några år och huset det står redo att ta emot mången sträng vinter.”

Men det kostar på att förändra sig, byta håg, perspektiv, att gå in glädjen.

Varför kostar det på?

Jo att lämna det gamla, det tillvanda, det trygga innebär att jag måste rita om min livshistoria.

”Jag är inget offer!” är bland de första insikterna jag sannolikt behöver ta in. En sådan livshållning flyttar fokus från ”man” till ”jag” och bara det att börja prata om sig själv i första person – ”jag” istället för ”man” – styr oerhört mycket av en människas inre verklighetsuppfattning. Både den om mig själv och den om andra.

Jag minns en dialog med en man som varit bilmekaniker men läst på lärarhögskolan och så blivit lärare på fordonsgymnasiet. Hur ofta fick han inte höra från sin gamla kollega, med en inte så lite sträng av missunnsamhet i rösten, att minsann tänk så bra han hade det nu som hade fått ”sommarlov”. Mannen brukade då svara sin gamle kollegan att det kunde han ju också få, ”sommarlov”, bara han tog sig i kragen och gick och läste några år på lärarhögskolan.

Men si det gjorde aldrig kollegan. Det var väl enklare att vara missunnsam och gnälla, vara kvar i ett tillstånd präglat av avundsjuka. Vill jag på ålderns höst se tillbaka på mitt liv och konstatera att jag tillhört de missunnsamma eller vill jag känna att jag verkligen levt mitt liv och tagit tillvara på mitt pund?

Det är en sommarfråga att fundera på. Och det är aldrig försent att byta spår. Ett välkänt helvete är inte bättre än ett okänt paradis!

/ Johan Bonander

Våren är här, anno 2021. Jag lyssnar just nu inte på så mycket nyheter men desto mer på fågelsång.