Inte för inte hör man ibland den där tämligen uttjatade sloganen: ”Tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar!”
Uppmaningen är i sig angelägen, samtidigt är jag inte säker på att budskapet går hem den dag då jag själv vore i en situation att livet kändes som en öken.
För så är det understundom, eller kan vara, att vi då och då kan hamna i en öken-period. För de allra flesta av oss går det tillståndet över ganska snart och vi vet också vad det berodde på, varför vi hamnade ”där” – i den där gropen. Men för alla är det inte så. De mörka tankarna kan komma att bli allt mer frekventa och ihållande och glädjen, en allt mer tillfällig gäst i det egna livet.
En vardag och en tillvaro utan glädje, utan att förmåga att njuta av det lilla, utan att kunna erfara livets små mysterier är, beskriver de som levt och de som lever där, som att leva i en inre öken. Det är ett kolossalt smärtsamt tillstånd som det är viktigt att stanna upp och fundera kring. Inte minst också grunna på vad man kan göra för att kunna ta sig vidare, mot en känsla av mening och sammanhang.
Ibland är inte det svaret helt givet. Kanske är det rent av så att denna ökentillvaro förutsätter att jag som människa på något vis ”kört fast”? Så är det inte alltid heller, själ och kropp hänger alltid ihop. Vissa kämpar med en bipolär sjukdom, som i hög grad är ärftlig, och de depressioner den bipoläre kämpar med är i regel inte på smått vis. Och är det någon som är denna tillvaros hjältar, så är nu de bland oss som kämpar med den formen av depressioner, som härdar ut och tar sig igenom. Den bipoläres depressioner kräver i regel, för att botas, tillgång till en kompetent psykiatrisk vård. Här fungerar i regel den psykiatriska vården väl. Jag har 15 års arbetslivserfarenhet från ”sluten psykosvård” och det var alltid så underbart att få vara med om då det vände, då den bipoläres inre öken gav vika. För den här gången. För vi sågs i regel igen och igen i de olika ökenlandskapen. Och jobbet som professionell var då att finnas med och förmedla den vård som faktiskt, i fall som dessa, fungerar väl.
Nu är ju långt ifrån alla ökenlandskap så grymma som för den bipoläre men vi kan hamna i en öken ändå. Hamna i en känsla av att ha kört fast.
När vi ”kört fast” är det viktigt att söka hjälp. Risken är annars stor att man likt bilen eller traktorn som fastnat i leran gräver sig allt djupare ned. Till slut vilar bilens eller traktorns underrede mot den blöta marken under.
Hjälp i lägen som dessa finns då att få hos en medmänniska. Därför är det viktigt att vi ser varann, tilltalar varann, bryr oss om varandra, frågar hur vi mår – och inte minst är beredda att höra svaren. Vi skulle överlag må bättre av att ställa oss de frågorna lite oftare och verkligen intressera oss för svaren. Vissa av oss har den där förmågan, att lyssna empatiskt. Vi vet vilka de är. Vi vet hur mycket de betyder, de kloka lyssnarna. De är våra hjältar i det tysta. De är de som kan hantera ett hjärtas hemligheter.
Professionell hjälp behövs dock ibland och den finns att tillgå på vårdcentralen och i psykiatrin, i regel i form av kuratorer och psykologer men förstås även dess läkare och sjuksköterskor. Kyrkans diakoner och präster är också relevanta samtalspartners. Inte minst i existentiella frågeställningar – frågor om livets mening. Och det är ju inte minst den typen av frågor som ofta väcks om nu livet känns som en öken.
Om ”ökentillvaron” tenderar att bli långvarig, rent av kronisk är det inte ovanligt att det så småningom, kommer självmordstankar. De om något är en varningssignal och är en varningssignal att nu är det hög tid att söka hjälp. Det är min erfarenhet att för de som fastnat i den formen av tankar, tankar som om de hinner bita sig fast, bit för bit kan börja ta sig som formen av funderingar kring olika möjliga sätt att ända det egna livet. Då är det verkligen på tiden att hitta en väg ut ur ökentillvaron. Då är det förtroliga samtalet livsviktigt och den erfarna själavårdaren har här ett enda huvudmål – att hjälpa adepten att finna ett hopp. Livets ökentillvaro går nämligen alltid hand i hand med en inre känsla av hopplöshet. Hittar man till väl fram till en upplevelse av hopp så är det min erfarenhet att ökentillvaron abrupt når sitt slut. Glädjen bröt igenom som solen genom svarta moln.
Ett individuellt hopp ser alltid olika ut och hoppet relaterar ofta till ett nytt sätt att se på den egna unika livssituationen. Att våga se på en möjlighet, ett vägval, en manöver och så erfara ett livslusten kom tillbaka. Bara hoppet om att så småningom få tillbaka livslusten är nu livsviktigt. Och tillräckligt för att livslusten till slut ska segra.
Att söka stödja varandra i de här samtalen, de här mötena är otroligt viktigt.
Ibland när livet känns hopplöst att vi rentav tjänstgöra som ”ställföreträdande hopp” för varandra. Och allt det här förutsätter att jag vågar släppa på garden, söker det som förenar istället för det som skiljer, att jag sträcker och tar emot med mina händer, lär mig förlåta, gräver ned stridsyxan på allvar, vill ha med min nästa att göra.
Vi går nu ut i ledigheter, sommaren kommer stå i full blomning, stunder kommer finnas till samtal och möten. Tillfällen ges att gå på djupet med oss själv och med varann – att gemensamt söka ta tillvara de unika egenskaper och förmågor som givits oss i egenskaper av människor. Guds avbilder i Guds skapelse.
Tänk dig sa jag en gång till en ung man. Tänk dig att du som tänkande entitet ges möjlighet att signa ett kontrakt att födas här på jorden i all dess ofullkomlighet, du har ett begränsat livsspann, din kropp är sårbar, tillvaron är sårbar och du kan lätt komma att erfara såväl hunger, törst, rädsla som smärta. Och här har du att verka tillsammans med andra som signat ett liknande jorde-lotts-kontrakt. Vad tror allt går ut på då, egentligen? Vad är den högsta meningen med att göra en sådan gemensam erfarenhet?
Den unge mannen funderade en stund, till slut svarade han: Att älska.
Exakt sa jag – vi är här för att lära oss älska.
Och bara den tanken, den insikten, den inre kunskapen kan tjäna, tänker jag som en extra morot att hitta det som är mitt och ditt hopp – om nu livet, trots allt det gröna och vackra runt oss, upplevs som en öken. Det finns alltid, alltid, alltid en väg vidare!