I torsdags var jag med om ett webinarium som Kristna freds anordnat – där möttes vi ett fyrtiotal människor från hela Sverige med det gemensamma att vi längtade efter fred.
Hur kan det vara så provocerande sa vi att höja en fredens röst i en tid då vårt samhälle säger ”Ja till Nato och öka på med vapenexporten”?
Och vi sa att hur och varför är ganska enkelt att förstå. Alla krig bygger på dikotomier, motsättningar, svartmålningar, förenklingar och i alla krig är sanningen det första offret – propagandan tar över – på ömse håll.
Någon på webinariet citerade Jesus då han sa att Den som är utan synd kastar första stenen och en annan fortsatte att citera Jesus att Den som tar till svärd kommer att förgås med svärd.
Jesus var och är urtypen för en pacifist.
Och vi var en del där som funderade ihop på om inte den pacifistiska hållningen är den kristnes yttersta kall i en tid då så starka krafter som idag pläderar krig? Kanske är det den kristnes ansvar att säga stopp – det räcker nu – stopp för Guds skull och så kräva vapenvila, samtal och diplomati?
Just utifrån det enkla orsakssammanhanget att den är eskaleringen som nu är för handen är livshotande – för oss och i förlängningen för allt och alla levande varelser och växter, idag och imorgon.
Kärnvapen är helt enkelt inte ett alternativ. Punkt. Så enkelt är det. Punkt. Men ju mer allt eskalerar ju närmare kommer vi den risken. Och de finns de som öppet pläderar för den ”möjligheten”.
Är det månne detta som är att vara jordens salt idag, att våga vara pacifist? Att gå i Jesu efterföljd och våga inta en hållning som inte är polariserande utan vill se mänskligheten som en – och att söka broders och systerskapet – i en tid då vi förväntas vara så polariserade att vi lättare ser kriget som en lösning än freden?
Jag tänker att det kan vara det.
Och vi har flera stycken på torsdagens webinarium som landade i just det.
Och den hållningen är – paradoxalt – i den tid som präglas av krigshets och förenklingar och demoniseringar – på ömse håll – en idag en för många provocerande hållning. De som intar den hållningen avfärdas, förringas, förklenas. På samma som Jesus och hans samtida lärjungar avfärdades.
Men det kanske är det lärjungaskapet, det kallet det nu handlar om – idag – att våga stå för det budskap Jesus kom till oss med?
Eller som Paulus sa: Men de som var dåraktiga för världen utvalde Gud.
Att våga vara dåraktig, naiv, tro på dialog, på respekt och en värld utan krig. Är det inte just den visionen Jesus kom till oss med?
Jag tänker att det nog kan vara så! Ja att det rentav är så. Och att vi är kallade att gå in i den kören – fredskören.
Att söka manifestera en fredens upprättande hållning i världen, sprida en känsla av endräkt och universellt broders- och systerskap.